Beccys 2.0

 

 

Klockan var två på natten och jag var nästan ute. Bara lite kvar, snart skulle jag se hela världen. Att få uppleva den på nytt. Jag tittade runt mig och såg förbryllad ut. Mamma ville inte ha mig. Hon tittade ledsamt på sin nya dotter, Nellie. Hon var fin men en ensam mamma på 22 år. Hur skulle hon kunna ta hand om mig?

 

Jag såg världen på ett annat sätt och var mest lycklig när jag fick tillbringa tiden med min mor. Pappa hade aldrig sätt mig. Själv trodde att det bara fanns en person som tog hand om mig. För mig fanns inte ordet ”pappa” eller ”far”. Tills den dagen jag började på dagis. Märkte då att de var en kille och en tjej som hämtade sitt barn. Jag förstod inte det. Jag som har levt två år med min mor förstod inte att en mann också måste få ta hand om sitt barn. Allt jag kunde gör var att se och höra. Men kunde inte prata. Det tog mig ytligare ett år innan jag kunde säga, ”mamma min fina” med ett leende på läppen. För dessa ord sa hon till mig på sjukhuset, när jag föddes.